Ett evinnerligt sökande efter mitt inre jag

Jag har nu alltså bestämt mig för att återuppta mitt skrivande. Vet inte om jag kommer att vara konstant, men jag ska ge det ett försök, liksom jag försöker att vara konstant i det som får mig att må bra.

I vilken ände ska jag börja?  Varför inte börja från första början. År 2017 var ett riktigt helvetesår i mina mått mätt, enbart övre makter vet hur jag tog mig igenom detta år. På vårkanten fick jag beskedet att jag hade hudcancer... Min första reaktion? Jaha... ok.... och vad händer nu? Egentligen var det inget alls som hände, man tog bort tumören, den analyserades och jag fick som tur veta att de hade fått bort allt, men att man regelmässigt måste gå på regelbundna kontroller i 5 års tid innan man blir friskförklarad, eftersom tumörer under den tidsperioden kan ploppa upp lite var stans i kroppen. På något sätt fick det mig att stanna upp... stanna upp och fundera på livet, fundera på vad som är viktigt i livet och vad som är mindre viktigt. Eftersom jag är av negativ natur så fick detta mig att sjuka allt djupare ner i en sort depression, där jag hade svårt att skilja på vad som var rätt och riktigt. Det enda jag visste var att jag är här och nu... gud vet hur många kvällar och nätter som jag grät mig svullen i ansiktet... Det enda jag fick till svar av mina medmänniskor var "men du är stark, detta fixar du". Jovisst, men hur?  

Eftersom jag är egenföretagare hade jag inga som helst möjligheter att sluta att jobba eller gå på sjukskrivning. I Italien som egenföretagare har man ingen ersättning om man inte jobbar. Redan dagen efter operation satte jag på datorn och jobbade.... och så fortsatte jag att gå på som ett tåg, kanske lite för att inte tänka på vad som skedde med mig själv... men i slutänden hade jag inget val eftersom jag är ensamstående med barn. Nåväl stora barn, men trotsallt ekonomiskt ansvarig för dem. Och på detta viset fortsatte jag tills det tog stopp...

Och det gjorde det! Den 13 juni 2018 sa kroppen ifrån definitivt. Jag var på väg hem från Lecce, det var varmt och jag satt mig i bilen. Helt plötsligt medan jag körde på motorvägen började jag känna mig underlig. Det började sticka överallt och vips så slutade hela min högra kroppssida att fungera. Jag kunde inte ta foten från gaspedalen, jag fick inte armen att flytta sig till växelspaken för att växla ned. Jag var helt klar i huvudet och tänkte att nu kommer jag att köra av vägen. Håll huvudet kallt och tryck ned kopplingen med väster ben och försök att släppa trycket på gaspedalen förr eller senare kommer bilen att sakta ned och vänster arm kan köra mot sidan av vägen.... och så gjorde jag. 

Efter att jag fått stopp på bilen, satt jag i bilen på vägkanten och skakade tills denna stickande känsla avtog.... sedan darrig körde jag hem. Så här efteråt kan man tycka att jag borde ha åkt till akuten, men just då var min enda tanke att ta mig hem till mina barn... Efter den händelsen, har jag haft svårt att ha orken med mig... Med svenska termer har jag kommit fram till att jag fått ett så kallat utmattningssyndrom...

Nu så här 4 månader efter denna händelse, kanske jag nästan säga att det var en skänk ifrån ovan därför att jag blev tvungen att stanna upp och tänka efter. Vad vill jag med mitt liv? Vad kan jag göra för att det ska bli bättre för mig? 

Under våren innan detta skedde fick jag en retreat  i present av min bästa väninna Therese. En helg med yoga och meditation. Något jag aldrig gjort förut. Detta var en introduktion i en värld för mig helt okänd… Mycket intressant måste jag säga. Någonstans inser jag nu att alla dessa händelser är sammanlänkade med varandra. Mitt sätt att leva på utan någon som helst vila någonsin som i sin tur ledde till denna utmattning. Det måste ha varit en kallelse för att starta mitt sökande för ett inre välmående, en inre frid som jag aldrig har haft, inte ens som barn... Mitt eviga sökande efter något nytt, mitt eviga sökande efter glädje i livet...

Men vad är glädje? Förr om åren trodde jag att glädje kanske var ett nytt klädesplagg, en ny semester eller rent av trodde jag att glädje inte existerade alls. Mitt liv har varit fyllt av trista händelser och ett psykiskt lidande på grund av människor i min  omgivning.

Numera tror jag dock att man kan finna glädje i små saker, men att man först och främst måste vara i harmoni med sig själv, något som ack är så svårt i denna värld vi lever i...

För att avrunda det hela, startar jag härmed min resa för att söka mitt inre jag, min inre frid. Jag vet att det inte kommer att bli lätt, men det är värt ett försök... och ni får stå ut med mig, för det kommer att komma bra och dåliga dagar... 

Nu går jag och tar mig ett glas vin, för det ska vara gott att leva... Puss på er!